hyrskynmyrsky

Emma ryckte själv loss sin andra gungande tand idag. Nu har hon en två-tandslucka i nedre tandraden, stor nog så att hon kan peta in små potatisbitar utan att öppna munnen.

Samtidigt skymtar det nytt vitt där var den första tanden som lossnade engång satt. Emma är otroligt stolt över att hon börjar få permanenta tänder.

Mamma har alltid haft smeknamn åt ungarna. ‘Mammas lilla kråka’, kallas de ibland, kärleksfullt - det kommer väl ursprungligen från muimu. ‘Gulle’ är ett ganska praktiskt allmänt tilltalsnamn. Och när man måste tilltala båda på en gång, så istället för ‘barn’ kallas fröknarna ‘bi o ba’. Flickorna brukar själva komma överrens om vem som är ‘bi’ och vem som är ‘ba’.

Alla mammas smeknamn duger inte. För kanske ett halvt år sedan diskuterade vi olika alternativ och då var det helt klart att mammas smeknanm var alldeles usla. För att bli godkända måste smeknamnen också betyda något, helst något väldigt vackert. Mamma frågade vad det kunde vara, och Emma kom fram med nament ‘Guld Ängel’. Stellas motsvarande önskemål var ‘Kinuski Paraply’.

Men nu börjar Emma förstå sig på smeknamn. Hon har själv hittat på smeknamn åt våra katter. Ruuti kallas ‘Mirro’ och Kikkanen ‘Kulta’. Emma själv blir numera inte alls arg av att man kallar henne alternativa namn. Ändå är de smeknamn som baserar sig på namnet ‘Emma’ de mest populära - så som ‘Emmaskutt’, eller ‘Emmasaurus’, men också andra duger. Stella är fortfarande kritisk när det gäller smeknamn, men använder gärna sitt andra namn och kallar sig Elvira.

Hurra och välkommen åt den splitternya lilla pojken, vår komet-kusin, som föddes igår på morgonnatten! Grattis också åt stora lilla storabror, pappa och mamma. Allt är väl, hörde vi, och bilderna är ah så ljuvliga! Kram på er, allihopa!

Stella:
Mamma, jag e hällig! (Och visst är hon, härlig.)
Oj, mamma, vaaaaa är pal-jette? (Naken flicka står med foten på en paljett.)

Emma:
Jag har så ledsamt efter Sofia, men vad tur att då jag kan titta på hästarna och njuta av dom!
Men jag envisas mig! (Betyder helt enkelt: jag vill ha.)

Barnen har nu hittat på att man får nya sånger på beställning. Efter att ha sjungit om trötta, sjuka, stora, lata och sist alltså sci-fi inspirerade spindlar som åker jetplan tog mammas spindelförråd slut och i förrgår blev det på Stellas begäran istället en pantersång.

När pantern klättrar upp i trädet klöser man med tassarna i luften. När det stormar, tar man i ena armen (trädet) och skakar den vilt. Pantern ramlar hårt ner i famnen, så de hörs ett ’smack’. Solen stiger som normalt och så klättrar man igen.

Stora svarta pantern
klättra i ett träd
stormen skaka’ trädet
pantern ramla ned
upp steg solen, spred sitt varma sken
stora svarta pantern
klättra upp igen.

Vid matbordet satt Emma och planerade sin framtid. Hur många barn hon skall ha (två), vad de skall heta (Emma och Stella!) och dagens nyhet, vad hon skall göra med sin pappa när hon träffar honom. Med “Emmas pappa” menas alltså den lyckliga karl som får glädjen att hjälpa till när Emma “ska bli mamma”. I planerna finns lite lek, en sång om krokodiler, blommor och mat och så ska de till jobbet och simhallen.

Till min försiktiga fråga vad annat hon tänker göra när hon blir stor svarade Emma att hon tänker “göra allting annat än vad du gör, mamma”.

Nå, flirta med pojkar på simhall låter ju ännu helt bra.

Idag har det regnat hela dagen. På morgonen duggade det sakta och genast när vi kom ut började det regna på riktigt. När barnen sov dagssömn snöade det en stund, stora tunga flingor som smälte genast när de landade. Sedan blev det regn igen.

Vi har dålig tur med våra biblioteksbesök (dvs vi kommer aldrig till biblioteket för det händer katastrofer på vägen). Idag var vi på väg dit igen, väl regnklädda och gummistövlade (förutom pappa som sveper in sig i samma läderrock oberoende av vädret). Duktiga Stella gick så fint genom pölarna utan att bli och plaska alls när mamma lovade att vi hinner leka vattenlekar på vägen tillbaka hem. Men så lyckades hon stiga i en superdjup grop mitt i en pöl och ramlade raklång med ansiktet före. Så vände vi hem.

På eftermiddagen har barnen har turats om med att vara katt och drake. Kattprinsessor har varit väldigt populära sedan Emma blev förtjust i Miyazaki’s Katternas rike. Idag svävade hon omkring i kattdräkt med krona på huvudet och jamade så förfärligt högt hela tiden. Stella tog naturligtvis modell av storaryster och jamade så hårt hon orkade ‘maiiu maiiu’.

Vi möblerade om barnenas rum, flyttade bokhyllan över till samma vägg som sängen för att ha mera plats för golvlekar. Nackdelen med det var att nu kan Stella klättra från sängen upp på bokhyllan. Och kan hon göra det så gör hon det. Få se hur länge det tar innan hon börjar hänga i gardinstången och leka Tarzan i taklampan.

“Mamma, jag skall skydda dig. Jag skall vakta så att inte krokodilerna och lejonen och tigrarna kommer hit så att du kan sova.” Så sade min lilla dotter idag.

Emma har varit ganska trött på dagarna (och gnällig på kvällen), så mamma tänkte att det kunde vara bra att sova dagssömn emellanåt. Men Emma påstod att hon inte var trött. Så vid dagsvilan spelade mamma diplomat-kortet och föreslog att alla kunde vila sig en stund. Så bredde vi ut soffan till säng och delade upp den: Emma på ena sidan, mamma på andra sidan, Stella sov redan i egen säng och pappa ‘vilade’ sig i arbetsrummet.

Efter en halv minuts liggande börjar det hända hemskheter: krokodiler, tigrar och lejon i alla knutar! Emma frågar om hon får öppna balkongdörren och slänga ut dem, men det går inte mamma med på. Eftern en stunds funderande meddelar hon att det finns en fantasi-wc i hörnet av vardagsrummet (den som bebisarna använder). Så springer hon runt en stund och fångar fantasiodjur och går och spolar ner dem in wc:n. Och av någon konstig orsak kommer det nya odjur alltid när mamma säger att det är dags att lägga sig igen… I ett beundransvärt försök att få vaka erbjuder Emma sig att vakta medan alla andra sover. *suck*

Vi sov en härlig dagssömn. “Kommer du hit i min armhåla och vaktar att inte odjuren kittlar mig” sade sluga mamman. Några minuter senare snarkade vi båda.

Möbelshoppande räddade en annars trist och regnig dag. Så snart vi hade klarat morgonstöket satte hela familjen iväg till ‘itea’. Väl framme köade vi in en sprittelsprattlig Emma till lekplatsen och sedan följde vi efter Stella som tog föräldrarna på en tur runt, under och över möblerna. Bra sätt att få nytt perspektiv på inredning! Där vid sidan hann vi också titta efter lämpliga hyllor till vår klädskrubb som vi tänkte laga i skick nästa vecka. När den är färdig borde vårt årslånga renoveringsprojekt vara nästan klart (nå, vid närmare eftertanke faktiskt bara nästan). Men hyllorna var inte det som räddade barnens dag utan det att vi äntligen hittade sista delen till vår gunga och därmed fick den upphängd i vardagsrummet. Nu kan vi gunga inomhus! Dvs. Emma kan. Stella kommer ännu inte (idag) upp i gungan själv, vilket gör henne så smått ilsken (röd med volym).

Ute gungar Stella redan stående. Hon klättrar upp, stiger upp och står stolt i gungan och säger ‘hääää’. Sedan hänger och svänger hon så att gungan vinglar åt alla håll och då ser hon jättelycklig ut. Lillflickan vår tycker också om att åka moped nerför branta backar och stå utan stöd överallt som kan räknas som ‘högt uppe’. Snart väl blir innegungan bara en farlig leksak till. Mamma påminner sig själv om att hon också trivdes bra ‘högt uppe’ när hon var liten, nämligen uppklättrad i lyktstolpar…

Igår var vi på syrrans pojkes dop. Med våra tidigare skrikiga kyrkbesök i gott minne beslöt mamma att hålla en liten förpredikan åt Emma om hur man beter sig i kyrkan. Predikan (mammas) tycks ha varit tillräkligt sträng, för på kyrkbänken satt en liten blyg Emma alldeles mustyst hela dopet igenom. Stella däremot blev så ivrig av alla bänkar att hon vildade till sig lite. Prästen såg sådär smått irriterad ut, men mamma anser att så länge man inte stör ceremonin med skrik, spring och hojtande så är det bara bra om man kan ha lite roligt i kyrkan också. Tyst litet krypande under kyrkbänkar stör väl ingen?

Syrran har också ett duktigt litet barn. Pojken tog dopet med ro, sov på promenaden från kyrkan, sov lite mera i gästernas famnar, åt, sov vidare. Han lär skrika på kvällarna, men igår var han ett riktigt charmtroll. Våra flickor tycker det är fascinerande med småbebisar. Emma är speciellt intresserad av amning, och sedan syrran fick sin pojke har hon igen börjat amma sina mjukisar och dockor. Stella vill mest peta och riva - hon tycker väl det är spännande att det finns barn som är mindre än hon själv.

Jag är väldigt lat att ta mig till biblioteket och de få sångböcker jag har köpt innehåller ju inte alla mina favoritsånger. Så längs med året har det samlats en hel del barnsånger jag skulle villa sjunga, men bara minns enstaka fraser av. I och för sig gör det ju ingenting. Barnen märker inte ifall orden tar slut, särskilt om de ersetts av välpåhittade nya. Men mig stör det.

Sådana här sidor är en räddning för glömska mödrar. Ikväll sjunger jag både Fågelungen och Vattenvisan.

Nu känns det som att vintern har kommit. Vägen hem till oss är isig och hal, och det stormar så att man får luta sig mot vinden. Det var verkligen svårt att komma hem från dagis idag, fötterna fick leta efter fäste när vi gick uppför vår isiga hembacke med vagnen full med matvaror och kattsand, Emma på ståbredan. Och på gården tog vinden i. Emma fick leka en halv timme, så länge orkade mamma med vassa små snöflingor (flisor kunde man kalla dem) piskande mot kinden. Gjorde som shetlandsponnyna gör, vänder rumpan mot vinden och svär under skägget. Såhär tänker stackars shettisarna: “När jag kommer in, då får fölena leka med pussel en stund. Jag lägger jag mig i en soffa, med hovarna djupt under ett täcke och tittar igenom Stockmanns katalog. Så äter vi färdigsoppa idag.” Det måste de göra, hur skulle de annars orka?

I kväll, när jag sade godnatt åt Emma, pratade vi om Emmas favoritsaker. Det började med att Emma berättade att hon målade idag, jag frågade ifall det var roligt och det hade det ju varit. Så frågade jag om det finns något som är ännu roligare än att måla. Javisst, att måla med pensel. Så kom vi (igen) in på ämnet sjungande och jag sade att vi skulle sjunga en sång. Emma protesterade, så jag erbjöd mig att hitta på en helt egen sång åt just bara oss just ikväll, som ingen på dagis sjunger. Det var en bra ide. Så funderade vi en stund på vad den skulle handla om. Måla, naturligtvis. Ok:

Jag vill måla hela världen gul
badankan som är gul är jättekul
och allt som jag tycker om är gult, tycker jag
så jag vill måla hela världen gul

Jag vill måla hela världen röd
med allting rött så blir man aldrig trött
och allt som jag tycker om är rött, tycker jag
så jag vill måla hela världen röd

Jag vill måla hela världen blå
med ögon blå så passar den just så…

Jag vill måla hela världen svart
i bäcksvart försvinner saker vet int vart…

Så blev det i kväll. Vid vitt tappade mamma helt inspirationen och för att undvika sk*t så slutade vi sången med en pussfest, en smack åt båda öronen och en jättekram på köpet. Vill ni, så kan ni bidra med rim. Orange tycks också bli ett problem.

Köksredskap är perfekta för kakling. Kakellim är lätt att sprida ut med trägaffel, fogarna fylls praktiskt med mjuk silikonslickare och en disktrasa gör fint efter. Hälften av kökets kakelytor är redan fogade. Resten väntar på att barnen skall sova dagssömn. Det visade sig på morgonen att det inte var en bra ide att försöka göra något med någondera av barnena vakna. Emma lyfte ut en sovande Stella ur vagnkorgen (den var på golvet, som tur var) och kom sedan och sade åt mig att “busiga Stella är på golvet”. Vid det laget sov inte Stella mera.

Apråpå mat, igår lagade vi för första gång mat helt på riktigt - inte bara värmde upp något färdigt. Gasspis=lyx!

Föreståndaren för svenskspråkiga dagis ringde just. Både Emma och Stella får plats som önskat. Vilken lättnad.

Samtidigt börjar vi hemma planera dagvård för Emmas bebisar. De är två nu - Emma fick en andra bebis av hemdagvårdstanten Tarja. Den fick passligt namnet ‘punainen vauva’, då gamla babyn ju redan heter ‘vauva’. Idag har de träff med dagvårdarlejonfarbror Richard. Mamma smög åt sig en bild.

Emma har börjat blanda svenska i sitt hittills väldigt finskdominerade prat. Vissa ord har hon redan tidigare lärt sig och också använt på svenska, men då har det varit fråga om sådana saker som hon inte just pratar om med pappa (t ex bröst) så hon har troligtvis inte haft finska alternativ. Men nu börjar hon lära sig ord för samma saker både på finska och svenska så att hon kan välja vilket ord hon använder beroende på med vem hon pratar. De mamma just nu kommer ihåg är mera/lisää och mun/suu, men listan är högst antagligt längre.

Dessutom växer listan hela tiden - Emma lär sig en handfull ord varje dag. Pappa och mamma har fullt upp att hålla koll på vilka ord Emma eventuellt har lärt sig, så att vi har någon som helst chans att förstå vad hon pratar om. För en tid sedan hjälpte det att veta att Emma sällan pratade om något hon inte såg just då. Men nu gäller inte det mera. En morgon satt vi vid morgonmålsbordet och undrade vad ‘tiituli’ var. Tills Emma gick och hämtade ‘tiituli’, nämligen liukuri (mamma måste söka på nätet för att veta att det heter ‘åklapp’ på svenska). Och nu blir det ännu lite svårare när ordena kan komma både på svenska och finska.

Får jag klaga lite mera? Ordena kan låta lika, men ha olika betydelse. Javisst ja. Igår hämtade Martti en DVD med gamla 30- och 40-tals Kalle Ankor. Den är ‘pampa’. Inte att blandas med den ‘pampa’ som betyder vante.

Skriven den 26.1. Blev och hänga.

Svenskspråkiga församlingens mamma-(pappa-)barngrupp hade träff igår (i teorin är pappor också välkomna, men jag vet inte om en sådan någonsin har skådats i gruppen) så familjens flickor pallrade sig iväg till svenska hemmet. Gruppen varar ända tills det är sovdags för Emma, så Stella fick överlåta vagnen åt Emma och åka bärlina istället. Resan gick jättebra. Det är nog skönt att inte måsta hålla reda på springande barn i bussen. Mamma behöver ännu lite övning vad det gäller påklädning av barn i bärlina. Minusgrader, tänkte jag, och så svettades vi båda så vi var genomvåta när vi kom fram. Men allt som allt börjar dethär med två barn och busstrafik fungera bättre dag för dag.

Emma var överraskande blyg när Hilkka-prästen ville prata med henne, men blev genast morskare när det blev dags för saft/kaffe och smörgås. Sedan satt hon sig ner vid bordet och ritade ett stort papper fullt med färggranna kritstreck. Vi gav konstverket åt pappa på kvällen.

Mamma var nervös bara för att det hette församlingsträff, men kommer väl över sin antikyrklighet så småningom. Det var en lättnad att vi inte sjöng salmer eller bad bordsbön. Hilkka-prästen är också en lättnad. Hon verkar jordnära och skarp. Så länge vi alla får tro eller låta bli som vi vill så borde det gå bra.

Emma gjorde nätterna ännu mera krävande när hon bet sönder sin “sista” tutt och började sova utan. Det var ju inte sista på riktigt, men hon har gnagat sönder så många och det råkade vara den enda tutten i sovrummet, så vi kallade den den sista. Egentligen hade vi tänkt vänta tills hela situationen med Stella hade lugnat sig lite, men å andra sidan känns det skrämmande att hon sover med avgnagade silikonbitar i munnen på natten. Så vi passade nu på.

Det var Emma själv som visade upp den söndergnagade tutten. Och hon själv som slängde undan den i roskisen under sängen. Och hon minns alltihopa. Vi har pratat om det ett par gånger när hon har haft ledsamt efter sina tuttar. De har alla gått sönder. Nu är Emma en stor flicka, och sover utan tutt så som mamma och pappa. Bara lilla bebisen Stella behöver tutt. Den ligger i sängen vid Stellas täcke. Jo, det är en liten liten tutt. Det är för att Stella är så liten, hon har en så liten mun. Emma är stor. Emmas tutt är i roskisen. Den är sönder. “To” säger Emma och nickar. Inga problem.

Vi är annars också påhittiga föräldrar. Kvällskinkande har lättat. Nu är det tredje kvällen i rad som Emma somnade fint, trots att Stella blev i vardagsrummet med föräldrarna. Dagssömnen gick också bra. Men så har vi ju hittat på ett avancerat insomningssystem, fullständigt med teknologi och allt.

Steg ett: Benhård kvällsrutin. Gröt. Potta. Blöja. Tandborstning. Och sedan i säng.
Steg två: När det är dags att gå och lägga sig tänds juljusen i sovrummet. En länga nätta små ljus ovanför fönstret. Inte för mycket ljus, men inte helt mörkt i rummet.
Steg tre: Pappa eller mamma drar en hel show med nattsaga (pappa) eller sång (mamma). Om det är mamma så brukar vi först bädda in mjukisdjuren och ge alla en nattpuss. Så täcker vi in babydockan och Emma, båda får flera nattpussar. Sedan blir det en eller flera sånger, sista sången är alltid trollmors vaggvisa och den sjunger Emma med. Först sjunger mamma “o aj aj aj aj buff”, sedan Emma “ai puh”. Igen. “O aj aj aj aj buff” - “aiai puh”. Väldigt viktigt att hålla tillräckligt lång paus så att Emma hinner sjunga sin del i fred. Så är det slut på shown.
Steg fyra: Pappa/mamma drar sig undan senast tio minuter före timern släcker ljusen. Tills ljusena slocknar får hon vaka, hur som helst, men sängen lämnar man inte. Om hon behöver något skall hon ropa. När ljusena slocknar skall Emma också slockna. Det brukar hon göra.
Steg fem: När Stella har ätit och fått torr blöja kryper vi upp i samma säng. Emma brukar vakna såpass mycket att hon ser till att Stella får tutt i mun. Sedan sover hon lugnt resten av natten.

Nur är det dags för steg fem.

Det var bara skrik hemma hos oss på morgonen.

Ingenting fungerar hemma hos oss. Morgonrutinen är borta. Emma äter inte, sitter inte på potta, vill inte byta kläder, vill inte gå ut och vill inte stanna inne. Tandborstning är hemskt. Mamma läser böckerna fel. Dörrarna är alltid öppna när de skall vara fast och fast när de borde vara öppna. Kattorna får inte gå där de går. Allt är bara så förskräkligt fel.

Efter en och en halv timmes enhetligt skrikande och barn-som-kastar-sig-på-ryggen-i-vattenpölar är mamma vanligtvis så utmattad att det tar en timme och en dubbel nougat att återfå arbetsförmågan. Behöver aldrig mera vara orolig om för lågt blodtryck…

Emma stackarn blev inte alls bättre utan fick istället öroninflammation. Läkaren tittade redan igår på morgonen att örat var lite rött, men eftersom Emma verkade så pigg sade hon att vi kan vänta en stund och se ifall det går om av sig själv. Men igår på kvällen var Emma såpass trött och sjuk att vi beslöt att börja antibioterna.

Igår kom Emmas farfar och hälsade på. De har så mycket älgar springande fria i skogen som inte kan lämnas ensama på veckoslutet, att farfar inte hinner komma till Emmas födesedagskalas. Så vi festade lite i förtid. Emma orkade leka överraskande mycket trots sin flunsa och farfar fick en ordentlig omgång med böcker och lastbil och mera böcker innan han for iväg igen. Emma fick en underbar gul och luddig Nalle Puh -väska och charmade alla med att spatsera omkring med väskan på ryggen skuffande babydockan i vagnen framför sig.

Idag är Emma hemma med pappa, som också är lite krasslig. Och mammas röst har gått och gömt sig. Sjukt. (”Blod” skrek Lotta, “blod, på min födelsedag!”/Astrid Lindgren) Vi hoppas allt blir bra till lördagen.

Emma mår bättre. Febern tog slut och redan i går verkade flickan ganska mycket piggare. Idag blir det dagis igen.

Nu har vi läst alla husets barnböcker åtminstone två gånger igenom - särskilt boken om åsnan som åt upp månen är väldigt populär (Pedro-bondens åsna dricker ur brunnen strategiskt just när månen gömmer sig bakom molnen och så tror alla att den har ätit upp den, och så vidare…). Såhär går det: Först skall det pustas och suckas efter en lång dags arbete. När månen försvinner, då slår man sig för pannan och klagar ‘ojojoj’. Senare, när månen kommer tillbaka, säger man först ‘oho’ och så försöker man plocka den ur brunnen och äta upp den själv. Och sist av allt går man och sover. Det är noga med koreografin. Mamma var på sånglektion och pappa lär ha blivit tillrättvisad ett par gånger för att han försökte läsa boken fel.

Emma har dagisfotografering idag. Efter mycket dividerande blev det ljusblå byxor och blommig skjorta. Pannluggen har vi inte hunnit ansa så den är fortfarande snedklippt. Och så har hon en skråma vid sidan av näsan, de har väl tagit ihop med Henri igen… Babydockan, som högst antagligen också skall fotas, får klara sig med sina ordinarie kläder.

Har suttit en tid och funderat på bloggande och språkval. Många av de bloggar jag läser hamnar dra ett beslut angående språk; ska allt skrivas på ett och samma språk eller kan man använda två språk? Så sitter man med dubbla kategorier en stund och väljer och plockar, men så småningom tycks posterna börja koncentrera sig kring nutidens lingua franca, allt på engelska. Eventuellt lever några små kommentarer vidare som reliker av det egna.

Men det skall inte vara för enkelt. Jag sitter med tre språk. Och det jävligaste är att det språket jag känner som mitt mest egna, som närmast min personlighet, det har hunnit rosta och glömmas bort en hel del under de lite på tio årena jag inte har använt det. Min mor har på senaste tiden aktivt kommenterat de skrivfel jag gör på nätet. Nu ramlar hon väl av stolen…

Fakta:
• För tio år sedan ändrade jag officiellt mitt modersmål till finska för att det var det enda sättet att få skattepapprena i en sådan form att jag förstod något av dem (tror ni det går på något annat sätt? - försök!). Detta trots att min mor och far började tidigt med att lära mig säga ’skattedeklarationsblankett’ (i samma sats med ‘nyckelpiga’, har jag förstått).
• För två år sedan beslöt jag mig för att prata svenska med min dotter (och kommande barn). Man lär sig inte svenska i skolan i Tammerfors (förrutom i SST, kanske, om man har tur). Och framförallt tror jag att man inte lär sig uppskatta språk ifall man inte tidigt märker vad man gör med dem. För tillfället pratar Emma finska och jag bara svarar på svenska. Auto säger hon. Bil, bil, tjatar jag. Men sakta och säkert drar jag hela familjen med mig tillbaka till ankdammen. Kvak!